|
Cykelminnen 2007
2007 hade jag en hel del annat på programmet och fuskade en hel del med träningen. Missade Hjälmaren och trodde att jag skulle missa även Vänern men det visade sig vara en vecka senare än jag trodde och stälde upp rots att jag var allt annat än tränad för uppgiften. Jag tog mig runt och bestämde mig för att köra vättern tillsammans med Christer. Det kändes bra i början men jag hade en oroskänsla i kroppen och efter ca 7 mil så är det en olycka. Det blir panik i klungan och Christer tvingas till en panikbromsning vilket gör att han flyger över styret, rätt ner i asfalten. Jag hade kommit undan med blotta förskräckelsen och stod vid vägkanten på vänster sida och ser han ligga där. Det var cyklister överallt och jag hjälper Christer som är ganska omtöcknad av den kraftiga smällen. Plockar ihop hans grejor som ligger på vägen. Han blöder och är uppskrapad både här och var. Det var ingen vacler syn och jag tappar helt plötsligt sugen för allt vad cykling heter. Christer övertalar mig att åka vidare och jag låter mig övertalas. Det är på skakiga ben jag sätter igång och cyklar och det är svårt att våga släppa på i utförslöporna mot Huskvarna. Kommer ändå in i någin lunk och kör på utan att hittan någon klunga att hänga på. Ca 5 km före Hjo är det dags för en punka. Lossar hjulet och plockar fram mina grejor. Det visar sig att sadelväskan har skavt hål på slangen så där står jag. Efter ca en halvtimme stannar en servicebil och erbjuder mig lift in till Hjo. Samtidigt kommer det en kille och stönar fram att han vill åka med men de ursäktar sig med att det är fullt i bilen och att han får vänta. Jag erbjuder min plats mot en slang. Han accepterar detta och vill inte ens ha betalt för slangen. De packar in sig och försvinner. Jag börjar lägga i den nya slangen och när jag ska pumpa så upptäcker jag att ventiken är böjd så pass att det inte går att pumpa. Försöker att böja rätt den och den blir lite rakare och provar med min Co2 pump att fylla slangen men all Co2 blåser ut bredvid och jag står åter på ruta ett. På den rutan blir jag ståendes i ca 2,5 timmar utan att få assistans. Tillslut kommer samma bil igen och plockar upp mig. Nu är jag allt annat än cykelsugen. Får låna en telefon och kan meddela vad som hänt men bestämmer mig för att fortsätta eftersom det antagligen går ortare att cykla än ta sig till Motala med brytbussen. Totaltiden blir därefter också, 12.50. |
Bilden från målgång på Halvvättern tagen av Lena Sätterström. Jag har en fruktansvärd kramp.
|