‘64

 

Peo Linder

 

 

 

Cykelminnen 2008

 

2008 blev ett bättre cykelår. Christer och jag börjar med spinning under julhelgen 2007 och fortsätter sedan att köra hela försäsongen på spinningcyklar. I mars börjar vi köra lite ute och trots kylan så blir det lite mil. Hjälmaren runt var första loppet för året och det gick av stapeln i början av maj. Det var riktig högsommarvärme och vi hade sällskap av Kumlacyklister och några som vi träffat på Cykelklubben.se men redan efter ca 2 mil så smäller det och det är Christer som fått punka. Vi hjälps åt att byta men de är redan långt bort och vi kör själva till det kommer ikapp en grupp och vi hänger på dom. Det går riktigt fort och jag är uppe och drar (lite för mycket) När vi kommer till Arbogabacken blir jag tvungen att släppa och Christer gör det samma. Värmen och det höga tempot har ärt hårt på vätskeförrådet. Vi hade bestämt att ta ett stopp i Hjälmarsund. Mellan Arboga och Hjälmarsund hamnar vi med en grupp där ingen var intresserad av att dra något och tillslut tvingade vi fram en som trampade som en idiot i 200 meter och sedan slutade. Tillslut gav vi upp och körde vårt tempo. Jag kände av kramp och när vi var framme i Hjälmarsund fyllde vi våra flaskor och av en slump ser jag våra kollegor från Kumla som vi beslutar ss för att hänga på. Det blir en fin resa och jag hoppas att krampen har gett med sig men i en uppförsbacke så nyper det till och det är nätt och jämt att jag tar mig upp. Vi passerar den sista kontrollen och det känns lite bättre igen. Christer frågar om vi ska gå i depå men jag säger att det är ju synd att släppa en så fin klunga och han håller med. Vi beslutar oss för att åka vidare En halvmil senare så nyper det till så att jag inte kan få runt tramporna. Jag släpper men Christer upptäcker det och beslutar sig, trots mina protester, att ansluta till mig och min kramp. Han ger mig sin sista dryck och tillslut blir vi tvungna att stanna till vid en gård och fråga om vi kan få fylla flaskorna. Då ansluter en Kumlacyklist som även han har fått kramp. Vi tar oss i sakta gemak mot mål. Flera gånger blir jag tvungen att stanna och kliva av cykeln. När vi nästan är framme så blir vi stoppade i en korsning av en flaggvakt och det visar sig att det pågår en löpartävling. Tillsist så ser jag en lucka och smiter emellan för det enda som finns i min skalle är att komma i mål. I mål står dottern och väntar. Hon har kört Hildatrampet och varit klar väldigt länge.

 

Vänern runt åkte vi för första gången med Lena S och Örebrocyklisterna. Det var härliga tre dagar med mycket skratt och många härliga människor. Efter Vänern fick jag ont i en fotled och besvärades av det hela tiden fram till Det var dags för halvvättern. Birgitta och Christer hjälpte mig med mitt tillfrisknande på ett enastående sätt.

 

När det var dags för halvvättern hade jag, Christer och Beril bestämt att vi skulle åka tillsammans. Vi skulle starta i grupp 2 och när vi står och väntar på start kommer det fram en herre som verkar bekant men jag kunde inte placera honom förrän han berättade att det var Kalle S från Cykelklubben. Vi beslutade att även han skulle åka med oss. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå för jag hade inte kört en meter efter Vänern. Det kändes allt annat än bra och jag fick kriga för varje meter. Till saken hör att det var årets varmaste dag och så blåste det rejäl motvind på utvägen. När vi kom till Omberg så funkade inget. Det fanns inget krut i låren och jag kom efter i de små backarna som det var. Christer och Kalle peppade mig hela tiden. När vi kom till Tällekullen (tror jag) var det dags för att fylla flaskorna. Det blev ett ganska snabbt stopp och vi körde vidare. Den berömda krampen gjorde sig återigen till känna och jag hade svårt att njuta av det fina landskapet. Efter en stund rullar Christer ner till mig och berättar att han just hade sett en älg bara några meter från vägen. Vi åkte vidare och de som hade kommit ikapp oss och börja åka med oss drog på ganska bra vilket gjorde att jag började få kramp i varje liten motlut. Jag hamnade efter hela tiden, Kalle och Christer hjälpte mig ikapp på rakorna. Nu var det lite medvind och det underlättade lite. Sista milen var så smärtsam att det inte med ord går att beskriva. Det nöp så fruktansvärt i låren att jag flera gånger höll på att ramla av cykeln. De sista uppförsbackarna hjälpte Kalle mig uppför. När vi väl kom i mål så stod Kalles fru Lena och Mr. president för CK.se Fredrik Jansson med kamerorna i högsta hugg och fotar oss. Jag fick värsta krampen på ett par bilder och ser mer ut som en operasångare på dessa bilder. Tiden blev 4.44 trots all kramp.

 

 

Bilden tagen efter målgång på Halvvättern. Fr.v. Christer, Kalle och Peo (jag alltså) Samma fotograf som ovan 

 

En vecka senare var det dags för helvättern. Med halvvättern i färskt minne så var jag mycket osäker på hur det skulle fungera. Jag åkte min vana trogen dit redan på fredag middag och slog upp tältet på Varamocampingen. Samma plats som varje år. Efter någon timme var det dags för den traditionella pastabuffén och nummerlappshämtningen. Därefter far det dags att köpa in lite tilltugg till loppet. Väl tillbaks till tältet och en sista finputsning av cykeln. Kontroll av att allt var med och lite småpyssel med att fylla flaskor och göra ordning cykelkläder så att allt skulle gå så smidigt som möjligt när det var dags att vakna ca 02.30. När allt var klart så packade jag in cykeln och allt i tältet och gick till sängs. Med I-poden i öronen för att distrahera bort allt bakgrundljud. När jag var på väg att somna så började det att blåsa och regna så jag var helt säker på att tältet skulle fara all världens väg. Tillslut somnade jag och vaknade av att telefonen ringde. SATAN vad är klockan var min första tanke. Det var Christer som ringde. Han hade åkt ner på natten och var på plats och väntade på att höra från mig. Jag ville inte avslöja att jag försovit mig så jag sa att jag satt och åt. Jag klädde mig i överljudsfart i ett litet 3-manstält med en cykel ståendes i förtältet och blängde på mig. Som tur var så var alla grejor i ordning och det tog mig inte många minuter att fixa allt. Jag kastade i mig lite carboloader och ett par äggmackor tillsammans med kallt termoskaffe från gårdagen. Ut med cykeln och kontrollera att hjulen hade exakt 8 bar. Sen bar det av ner till starten och där på en parkering stod Christer och Birgitta och väntade. Christer hade en extra Camelbak åt mig som jag skulle få låna och Birgitta fick offra sitt sportblad som jag stoppade innanför cykeltröjan. Det bar av mot starten och sedvanlig avklädning och ett sista toabesök innan det var dags att krypa in i startfållan. Vi träffade lite bekanta och när vi står där och väntar hör vi Perssons bekanta stämma.  Vi bytte några ord och sen var det dags att ge sig iväg. När MC´n hade släppt oss blev det den sedvanliga rusningen så man kunde tro att i skulle köra ett par mil bara. Vi följde med strömmen och det gick ganska fort men det funkade bra. Efter ett tag så hörde jag att inte allt stod rätt till och upptäckte att sadelväskan hade lossnat. Jag plockade bort den och vi delade upp grejorna så vi fick med allt. När vi stod där kom Persson farande och gladde sig åt att få passera oss. Det var efter ytterligare några mil som det började bli rörigare och tillslut hade vi tappat bort varandra (trodde jag) Christer så mig tack vare ”min” Camelbak och jagade ikapp mig. När han kom ikapp så hade han fått med sig en bekantskap som vi hade träffat året före på vättern strax innan Christer kraschade. Det var Henrik från Linköping men var bördig från Degerfors. Vi tog sällskap och strax efter var det nära på att jag gjorde en repris på den vurpa Christer gjorde. Jag blev inträngd mot högerkanten där det var långsamma cyklister och var tvungen att panikbromsa. Jag bromsade så hårt att bakhjulet lyfte från marken under en lång stund. Det var bara några millimeter från att jag körde in i framförvarande cyklist. Då tänkte jag att man kanske inte ska åka med Henrik för han kanske för otur med sig men vi fortsatte och i Kaxholmen behövde han lätta på trycket och sprintade före oss uppför och vi bestämde att vi rullade lite sakta till han kom ikapp. Det dröjde nästan ända till Huskvarna innan han var ikapp. Då började vi att lägga upp en strategi och bestämde att köra på tre utan någon mer inblandad. Sagt och gjort så började vi köra på i ganska bra fart. Henrik var väldigt pigg i de brantare backarna men vi kom lätt ikapp när det blev flackt igen. Det kom cyklister hela tiden och ville åka med och det fick de gärna göra men då fick de ligga bakom oss. En del kanske tycker det är konstigt att inte ta hjälp men med facit i hand så tjänade vi på att dra själva. Vi gjorde något försök att släppa fram n cyklist men det blev ryckigt och så ökade risken för att vi skulle tappa bort varandra därför så körde vi på och det hakade hela tiden på nya cyklister och andra släppte. Mellan Habo och Fagerhult körde vi om Persson och ropade lika glatt åt honom som han tidigare hade gjort åt oss. Allt flöt på och någonstans mellan Fagerhult och Hjo hade det skett en otäck olycka med två cyklister liggandes på vägen. De hade på ett mycket föredömligt sätt ställt ut folk som varnade och vi var tvungna att kliva av cykeln och gå förbi olycksplatsen. Vi bestämde oss att stanna till, tömma blåsan och äta lite pannkakor när vi hade passerat olycksplatsen med några hundra meter. Vi hoppade upp på cyklarna igen och det gick förvånansvärt lätt. Vi bestämde att gå i depå första gången vid Boviken för att inte få slut på vätska. Väl framme gjorde vi ett femminutersstopp. När vi kört en stund så skulle vi köra om ett gäng med långsammare cyklister och när vi ligger i omkörning ända ut vid mittsträcket kommer det några galningar som skriker HÅLL HÖGER hela tiden och nästan orsakar flera kollisioner. Jag som nästan aldrig brukar brusa upp blev mer än lovligt irriterad och jagade ikapp en av dessa som skrek och frågade vad fan han höll på med. Han vågade inte titta mig i ögonen ens när jag ”pratade” med honom. Det visade sig sen att de körde mycket långsammare än oss. Strax efter den incidenten kommer Persson igen farandes i en hisklig fart och ropar ännu gladare när han och några med honom passerar oss. När vi kom fram till Askersund kände jag mig oförskämt pigg och trots en pinande motvind när vi ska passera Stora Hammarsundet känns det riktigt lätt och det blir ännu roligare när Lena och Ola står uppklädda till tänderna med ÖC-kläder och hejar på oss när vi kommer. Jag hann att fråga om Persson passerat och det hade han gjort för en stund sedan. När vägen smalnar av så får jag se Perssons ryggtavla och det blir som att ta två gel-portioner. Jag känner mig om möjligt ännu piggare nu. Jag ropar till honom att nu är det dags att lägga på ett kol och undrar om han inte ska hänga på. Det enda jag hör från honom är ett högt JÄVLAR! När vägen smalnar av så blir det riktigt trångt med bilar och cyklister om vart an. Nu börjar jag bli lite orolig att Persson ska komma ikapp igen för det går så sakta bitvis att det är svårt att hålla rak kurs. Vi gjorde ett par våghalsiga omkörningar och kom förbi en husbil som blockerade vägen. Efter det så var det åter ganska fri väg och nu blev det fart igen. Henrik drog på sin vana trogen när vi kom till Medevibacken men blev snart inhämtad av oss igen. Efter en kilometer höll det åter igen på att sluta illa för det var en cyklist som tappade sin vattenflaska och ställde sin cykel så den blockerade hela vägen när vi kom i 40 km/h. Det var bara en hårsmån från att det blev en kollision. Nu var jag å pigg att jag drog nästan hela tiden in till mål. Det var bara någon kilometer som Christer var uppe och körde. Jag vet aldrig att jag känt mig så stark någon gång. Sista milen in mot mål så var det en hel del cyklister som hakade på. När vi passerade Campingen satt Maarit, Petter, Kristina och Gillis och hejade på oss. Det var som att sväva på moln när vi körde sista kilometern in mot mål. Trots att vi inte klarade den tid vi hade hoppats på så var det i alla fall den bästa och roligaste Vätternrunda hittills. Tiden blev 9.14

 

 

Efter Vättern blev det lite dåligt med träningen ett tag och så var det planerat att Christer och jag skulle åka Dalaturen och vi började träna ganska seriöst några veckor före. Jag hade mitt altanbygge som bromsade framfarten lite och Christer var i bättre form än mig men jag tänkte att jag får köra på rutin. När det började närma sig för betalning så blev en katt sjuk och var tvungen att opereras. Där försvann de extrapengar som var tänkt att använda i Dalarna. Christer åkte ändå upp och trots regn fick han och Birgitta en trevlig vecka med många bonusmil i benen. Jag körde några pass med Bertil så det var inte helt träningsfritt för mig heller men jag fick ju inte ihop några 65 mil som Christer fick. När han kom hem började vi träna för att åka Vasatrampet som gick den 16 augusti (tror jag) Vi hade fått upp riktig fart i benen och det var en enorm känsla på varje pass. Vi hade ökat medelhastigheten rätt så bra efter att Christer kom hem. Jag var på fallrepet många pass till att börja med men kom ikapp förvånansvärt snabbt och vi sporrade varandra hela tiden. Dagen före så åkte vi upp till Sollerön där Christer och Birgitta hade hyrt en stuga många gånger tidigare. Med upp var Sigyn som är Birgittas cykelkompis. Vi hade tidigare bara mötts på vägen. När vi kom upp till stugan blev det mycket plockande med utrustning. Christer och jag gick igenom alla fyra cyklarna och kontrollerade alla andra saker. Det är en hel del utrustning som ska förberedas för att cykla några mil. När allt var klart så hade Birgitta och Sigun värmt på en lasagne och en skål med sallad till. Vi åt och njöt av den goda maten. Efter det så blev det kaffe och kaka som också smakade gott trots att magen var sprängfylld. Jag fick lite dåligt samvete av att bli serverad hela tiden vilket jag inte är van vid. Därefter tog vi bilen in till Mora för att hämta nummerlappar och handla lite ”turbobränsle” (gel). Där träffade vi Bertil som stod och väntade på oss och sen dök det upp en hel del bekanta. Pinarello med sina kompisar från Kumla och så träffade vi Tommy och Jakob som vi åkte Vänern runt med första året och säkert ytterligare ett antal som jag nu ett halvår senare har glömt. Det blev en del snack och det var inte mycket annat än cykling de samtalen handlade om. Vi åkte tillbaks till stugan för att göra kvällen. Christer och jag gick ut för att se oss kring i omgivningen. Vi märkte att det blev lite svalare ute och misstänkte att det kunde bli en kall morgon trots att det var en molnig kväll.

 

När vi vaknade tävlingsdagen så var det fortfarande molnigt och jag gick ut för att kolla temperaturen. Det satt en termometer utanför stugan och den visade på 1 grad plus vilket inte märktes när jag var ute i bara kalsongerna. Det blev en del diskussioner om klädsel och dylikt. Christer gick ut i bilen för att kolla om tempen stämde och vi kan väl säga att det inte ens var i närheten. Enligt bilen var det 11 grader plus vilket var lite mer hanterbart. Vi gjorde ordning oss för att åka ner till starten. Vi hade bestämt med Bertil att träffas klockan 08:00 vid kyrkan på Sollerön. Birgitta och Sigyn skulle ta bilen ner till starten men vi ville ha lite uppvärmning. Det var väldigt lättåkt första halvmilen med nylagd asfalt sen blev det både knixigare och sämre asfalt. Min puls for upp en del och jag funderade på hur jag skulle orka alla 14 mil som vi hade framför oss. Vi var framme i god tid och hjälpte att lasta av damernas cyklar. Vi tog av oss överdragskläderna och begav oss till starten. Det var olika starttider och först stod de snabbaste. Vi pratade om att vi borde ställa oss i den näst snabbaste gruppen men hur det blev så missuppfattade vi allt och hamnade i första startgrupp. Det var trångt vid Vasaloppsmålet som var starten för dagen. När starten gick så blev det om möjligt ännu trängre. Det dröjde inte många sekunder innan jag hörde ett högt och ljudligt JÄVLAR-vem var det från en bekant stämma. Det var Christer som blev lätt påkörd av Bertil som råkade komma emot Christers bakväxel, det gick bra som tur var. Efter att motorcykeln släppt oss började det att å som satans i den svaga motluten. Det vavr några Bollnäscyklister som satte ribban. Christer och jag tittade på varandra och undrade om det verkligen var ett sunt tempo att hänga på men vi kom fram till att vi hänger på ett tag. I samma grupp hade vi hittat våra klubbkamrater Uffe, Mikael och Persson. Det åkte också en ung kille i en Djurgårds-hockeytröja modell cirkustält. Vi tittade på varandra och undrade hur länge ska han orka hänga med i det här tempot. Det gick mil efter mil i Dalaskogarna. Både Christer och jag kände oss väldigt pigga. Klungan var på ca 50 personer och det gick i ett jämt och högt tempo. Vi valde att ligga ganska långt fram ifall det hände något så är risken mindre för att råka ut för något.

 

Christer var på mig hela tiden att jag inte skulle ta för långa förningar utan tänka på att det var långt kvar. När vi åker mitt ute i obyggden så kommer det en EU-scooter farandes och rapporterade det senaste från OS och sedan åkte han vidare. Det var verkligen inget vi hade räknat med som service på ett motionslopp precis. Vi började att närma oss Risbergbacken och Christer manade fram mig i täten och så lade vi oss i ett som vi trodde lagom tempo. Det dröjde inte länge innan vi blev förbipasserade men vi hetsade inte upp oss så mycket utan höll ett jämt tempo genom hela backen som är ca 3 km. När vi nått toppen så var vi bara 25 meter efter täten och tog ikapp dom ganska fort. Nu kom Micke N från Örebrocyklisterna upp och gjorde ett försök att skapa något men fick inte med sig någon. Vid Evertsberg gjorde han åter igen ett försök men då blev det utförskörning brant och länge. I slutet på backen var det en tvär högerkurva och det var inte helt lätt att ta den. Nu var det lättåkt och farten vavr ganska hög vilket gjorde att vi trots försök inte kunde gå loss. Jag kände mig riktigt pigg och Christer var nu lite tröttare än mig för första gången på mycket länge och då menar jag inte bara i det här loppet. Jag sa att jag kunde ta vind för honom och vi körde på men bara några kilometer efter jag sagt det så började mina lår att krampa. Solen hade börjat skina och vi fick nu bita i så fort det blev lite uppför. På rakorna gick det ganska bra att hänga på men uppför var det till att bita i för att det inte skulle bli för stora luckor. Ändå var det ingen som gjorde något försök att gå loss utan hela klungan rullade in i målet i Mora. Det var bara en cyklist som kom lite värt in mot målrakan och körde omkull vilket stökade till målgången lite. Uret stannade på 3:52 efter 140 km cykling och gissa om vi var glada. Det var en snitthastighet på 36,1 km/h. När vi kollat i listorna för att konstatera att turen inte varit med oss vad det gäller utlottningen av priser började Christer att leta efter Gary Jones som hade nycklarna till Christers bil. När han får fatt på honom så visar det sig att han inte har en aning om var de är. Gary hade blivit påkörd av en cyklist och verkade lite omtumlad. Efter en hel del letande hittade ha tillslut nyckeln så vi kunde komma åt ombyte och bli av med cyklarna. Det blev sedan en stunds väntande på Birgitta och Sigyn. När de kom i mål så berättade de om att casanovorna inte bara håller till på dansbanorna runt om i Sverige. De hade tydligen charmat några herrar som följde dom som bandhundar. När damerna hade duschat så var det äntligen dags för en välbehövlig middag som man blev bjuden på som deltagare av Vasatrampet. Jag minns inte riktig när det skedde men någon gång under helgen så sa Sigyn att nu var det slut på Vätternrundan och skulle satsa på kortare lopp på 15 mil.

Bild på Sigyn och Birgitta efter målgång på Vasatrampet (Foto: Christer Björk)

 

Efter Vasatrampen blev det lite sporadisk träning och i slutet på september var det dags för KM i tempo. Christer hade lite annat för sig så han kunde inte följa med men jag bestämde mig för att köra ändå. Jag hade inte tränat något på fart utan bara uthållighet. När jag kom dit var det inte många som skulle köra men jag åkte ut för att värma upp lite och när jag kom tillbaks så hade de andra redan åkt ut till startplatsen. Det var en timme innan den tid som var anslaget. När jag äntligen kom fram hade jag bara ca 3 minuter till start. Det blev att klä av fort som f-n och sedan upp på cykeln. Det blev en plåga dels för jag inte tränat fart och dels för att jag inte hunnit att värma upp ordentligt. Jag tror att jag körde på 8:13 de 5 km. Kan väl erkänna att det inte är det lopp som gick bäst 2008. Efter det så hamnade cykeln i garaget och vi började med en månads vila för att sedan lite sakta köra igång spinningsäsongen men det är en annan historia.

 

 

Bilden från målgång på Halvvättern tagen av Lena Sätterström. Jag har en fruktansvärd kramp.